Nu säger jag tack och adjö här på devote. Jag går vidare, börjar en ny era, drar iväg på nya äventyr. Efter drygt två år i trogen tjänst här på devote är det nu dags för förändring, en förändring i form utav en liten flytt. Ni hittar mig numera här!Följ med!
Näsan rinner hela tiden och jag orkar inte ens gå och snyta mig längre. Känner liksom hur jag blir blank under näsan och då har jag bara lust att ropa "mamma, torka". Så där som när man var liten...
Yes, då har jag varit hos läkaren idag då. Läkaren sträcker fram handen och presenterar sig. På vägen till rummet berättar han att vi idag får extra stöd av tre läkarstudenter som är inne på termin nummer 3. Och mycket riktigt, när jag kommer in i det lilla mottagningsrummet sitter där tre stycken läkarstudenter i var sin stol och väntar på mig. Jag går varvet runt och tar i hand och presenterar mig, nästan som på fest. Sen slår jag mig ner i en stol och berättar om mina besvär och efter det ska alla tre små studenter titta i min hals och i mina öron. En i taget. Och till slut skulle även Farbror doktorn himself ta sig en titt. Han konstaterade att jag har en virusinfektion (och inte en bacill) och rådde mig att gå hem och titta på handbolls-VM. Va skönt då! Tur att jag betalade 150 spänn för att tre läkarstudenter skulle få ta sig en titt i min hals och i mina öron, och för att få veta att jag har en virusinfektion som inte går att göra någonting åt. Det är bara att vänta och låta tiden och naturen göra sitt, som han så vackert uttryckte sig. Kul att jag kunde stå till tjänst.
Måste dock säga att läkaren var riktigt bra, även om han inte hjälpte mig så mycket. Han var i alla fall pedagogisk.
Fy faaaan! I dag mår jag inte bra alls. Jag har ont i huvudet, halsen och näsan rinner, ögonen rinner. I morse blödde jag näsblod - bara sådär. Hade ont i magen i morse också. Eventuellt har jag feber. Det vet jag inte. Inte kul. Inte ens lite faktiskt. I morgon ska jag gå till läkaren. Det här är inte okej.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och knapra alvedon, ipren, halstabletter och dra i mig någon skön häxblandning. Ingefära, citron och varmt vatten eller något sådant har jag hört ska vara bra. Till det blir det film. Flykten från hönsgården, Walk the line, Stekta gröna tomater och Anastasia.
1. Alla är så jävla gnälliga. Fan om ditt liv suger så jävla hårt, gör något åt det då! Sluta gnäll.
2. Mina raster prioriteras bort eftersom att rökarna är mycket viktigare. (Det är inte chefen som gör detta). Rökarna kommer ihåg sig själva och alla andra rökare. De andra rökarna kommer de ihåg i ren sympati, eftersom att de vet hur jävla jobbigt det är när röksuget kommer. DEt handlar helt enkelt om tjänster och gentjänster och eftersom att jag inte röker får jag inte riktigt följa med på det tåget. Jag måste helt enkelt säga till om mina raster och be om att få ta dom hela tiden. Har jag tur är det ingen som ska röka just då..
3. Jag vet inte längre vad jag har för klädstil. Den tappades och glömdes bort någonstans där under sommaren och har inte kommit tillbaka. Det jag försöker säga är att jag åker till jobbet i några kläder på morgonen, direkt när jag kommer till jobbet byter jag om till den underbart, supervackert gröna pikéttröjan och de fina gråa jobbarbyxorna och så går jag runt i det i ca 10 timmar. Sen när dagen är slut är det dags att byta om igen..men bara för att åka hem. Det är liksom aldrig någon som ser mina kläder.. och då känns det så trist och meningslöst. Jag skulle vilja ha ett jobb där jag fick ha mina egna kläder på mig. Det saknar jag.
Att träna är någonting som jag verkligen vill prioritera i mitt liv, men den senaste månaden(!) har det inte blivit någonting av det. Inget alls faktiskt. Men så bestämde jag mig för att ta tag i det igen och började igår.
När jag kommer till gymmet ser jag på mitt träningskort att sista gången jag tränade var den 29 november! Herregud! Redan innan bävade jag lite för att gå dit, eftersom att jag visste att det var länge sen sist, men inte trodde jag väl att det var SÅ länge sen. Och inte blev det bättre av att insé det heller... Men, man backar inte när man väl har klivit in på gymmet, det gör man bara inte.
Så jag in där i omklädningsrummet, svidade om till mina sprillans nya träningstights och ett linne och sen var det bara ut och köra! Och det gjorde jag. Till min stora förvåning var det inte alls så jobbigt som jag hade förväntat mig, jag kände mig rent av i bättre form än någonsin. Det är sjukt, och jag är nog ganska ensam om att kunna vila mig i form. Men jag har gjort det förut, och helt uppenbart, gjorde jag det igen!
Ett rejält träningspass blev det i alla fall, och vet ni? Det är skönt att vara tillbaka!
